Tittade på Debatt i Svt igår. Anders Nilsson, bland annat upphovsman och regissör till filmen Noll tolerans, gjorde bort sig totalt. Han var rätt arg över att folk laddar ner hans filmer och tittar på dem, istället för att betala för sig. Det är klart att han vill få lön för den möda han lagt ner på filmen och det är inget fel i sig.
Anders Nilssons förmåga att finna lösningar på sitt problem är minst sagt begränsad. Rent av motsägelsefull. Han sade att det kostar mycket pengar att komprimera filmen, så det går lättare att ladda ner, och ändå behålla kvalitén. Någon sa då direkt att där hade han en given affärsidé. Sälj filmen över nätet med bra kvalité och snabba servrar så nedladdningen går snabbt. Men nej, det kunde inte Nilsson förlika sig med. Han tjänar mest på att folk ser hans filmer på bio, därför ska den helst visas på bio. Video var okej efter en biolansering. Han ville inte heller gå med på att låta människor få köpa filmerna på dvd, det var inte heller bra.
Jens Nylander, grundare av Jens of Sweden, är helt rätt ute. Information vill vara fri och de unga vill utnyttja tekniken som finns.
Ny teknik har alltid kommit, de som haft makten över den gamla tekniken vill gärna behålla den men till saken hör att den nya tekniken alltid har vunnit. Förr eller senare. Ny teknik kommer och den gamla dör, sådan är den kreativa förstörelsens process.
Internet i någon form är här för att stanna. De må komma uppföljare till DVD och Cd-skivor, men behovet och viljan att kunna spara information kommer alltid att finnas kvar. Om människor vill lyssna på mp3 eller något annat lätthanterligt så låt dem göra det. Jag tror att skulle skivbolagen sänka priserna på cd och dvd så skulle fler köpa dem och inte ladda hem piratkopior. Det är samma princip som lågprisbutiker gör, de kan köpa in stora mängder och sälja med liten marginal och i och med att de säljer stora volymer tjänar de stora pengar ändå.
Ett utdrag ur Fria Moderata Studentförbundets Begreppshandbok om kreativ förstörelse som jag har skrivit.
Begreppet kreativ förstörelse lanserades av Joseph Schumpeter 1942 i boken Capitalism, Socialism and Democracy. Kreativ förstörelse är enligt Schumpeter ”den industriella mutationsprocess som inifrån ständigt revolutionerar ekonomins struktur genom att oupphörligen förstöra det gamla och skapa nytt”. Begreppet knyter samman Schumpeters teorier om entreprenörskap med hans idéer om hur ekonomisk tillväxt skapas. I och med Schumpeters teori kom fokus att delvis flyttas från den teknologiska utvecklingens ostridiga kreativa sida till dess förstörande sida.
De traditionella teorierna om hur ekonomisk tillväxt kan skapas pekade på olika faktorer som gjorde att ekonomin kunde producera mer med samma eller endast små förändringar i redan existerande teknik. Schumpeter pekade istället på entreprenörens roll när helt nya tekniska processer skapas. Enlig honom är det viktigaste för tillväxten och den ekonomiska utvecklingen alltså inte mer av detsamma utan omvandling och utveckling via innovationer och ny teknologi. Schumpeter definierar innovationer och ny teknologi på bredast möjliga sätt och ger som exempel nya processer och produktionssätt, nya transportmedel, nya sätt att organisera fabriker, nya varor och marknader och nya institutioner.
Att innovation och teknologi kan leda till tillväxt är egentligen ostridigt. Men att de innovationer och teknologier som skapar tillväxt samtidigt leder till en gradvis död för äldre teknik, och att detta är bra, är det inte. Detta är tydligt allt sedan franska textilarbetare på 1700-talet kastade sina träskor i de nya vävmaskinerna och blev de första sabotörerna (träsko=sabot på franska). När kostnaden att producera en vara är högre med en äldre teknologi innebär kreativ förstörelse att värdet av maskiner och utrustning går förlorad. Även om dessa äldre maskiner i det långa loppet kommer att försvinna från marknaden innebär den kreativa förstörelsen inte nödvändigtvis att de omedelbart skrotas. Istället kommer deras värde att minska vilket sänker kapitalkostnaden för att producera med den äldre teknologin och gör att de kan överleva ett tag till. Exempelvis användes segelfartyg som transportmedel fram till slutet av 1800-talet trots att det under lång tid funnits betydligt större, säkrare och snabbare fartyg. Värdet på segelfartyg hade fallit i och med introduktionen av ångbåtar och därför kunde de under en period konkurrera tack vare en lägre kapitalkostnad. I vissa fall är den nya tekniska innovationen så överlägsen att den äldre teknologin slås ut så gott som omedelbart. Ett exempel på detta är hur digitalkameran erövrat en mycket stor del av marknaden på bara ett par år. Om Kodak inte förmår att hitta nya produkter och därmed förhålla sig till den nya teknologin kommer dom inom några år att vara konkursfärdiga. I vissa fall ger dock ny teknologi inte upphov till kreativ förstörelse. Det är fullt möjligt att ny teknologi kompletterar redan existerande teknologi och gör den än mer produktiv och då föreligger givetvis inte förstörelseaspekten.
De tre viktigaste aktörerna i den klassiska nationalekonomin (och till viss del i den neoklassiska) är jordägare, kapitalister och arbetare. Schumpeter förde i sin analys in entreprenören som en egen kategori. Entreprenören var den innovativa och förnyande kraften i ekonomin. Den som såg nya kombinationer av gamla produkter, nya produktionssätt och hur innovationer kunde utnyttjas på nya sätt. Entreprenören, som ofta själv inte ägde något, och vars funktion är skild från kapitalistens, kunde ofta ordna finansieringen genom t.ex. banklån. Genom att ständigt skapa nytt var det entreprenören som skapade tillväxt enligt Schumpeter.
Schumpeter såg således det kapitalistiska systemet som en evolutionsprocess, ett system i ständig utveckling och omvandling. Entreprenörens verksamhet förstör ständigt den gamla ekonomiska strukturen och skapar lika ständigt en ny. Den verklige konkurrenten är därför inte den aktör som erbjuder samma tjänst eller produkt utan den entreprenör som utvecklar ett substitut åt den befintliga produkten. På så sätt drivs utvecklingen successivt framåt både kvantitativt och kvalitativt. För Schumpeter var huvudprincipen för kapitalism innovation och teknologi (kreativ förstörelse) och inte tävlingen (jmf Adam Smiths osynliga hand).
Det dynamiska kretslopp som kapitalism är innebär att endast de företag som kan anamma ny teknik, nya produktionssätt, nya marknader eller nya institutioner utvecklas. Övriga företag blir snabbt olönsamma och läggs ner. Kapital och arbetskraft från dessa nedlagda företag förs över till de företag som lyckas med omvandlingen eller helt nya företag. Denna process är en hörnsten i det vi kallar kapitalism. Schumpeter kan därmed på ett övertygande sätt förklara varför ekonomiska framsteg under kapitalismen ofta är så dramatiska. I tidigare historiska ekonomiska system, exempelvis feodalism och socialism, cementeras den ekonomiska makten istället i händerna på en självmaximerande elit. En elit som inte tolererar den omvandling som den kreativa förstörelsen skapar och detta är förklaringen till att dessa ekonomiska system inte kan uppnå samma utvecklingspotential som det kapitalistiska. Enligt Schumpeter är det stora hotet mot kapitalismen att den är för framgångsrik och riskerar att segra ihjäl sig då företagare gradvis kommer att möta ett mer fientligt klimat som inte förstår behovet av entreprenörskap. Men det är en annan historia.
Litteratur
Schumpeter, Joseph, Capitalism, Socialism and Democracy, 3rd Edition 1950 Harper Torchbooks, New York, 1962
Nationalencyklopedien internetversion 040822
