En mördare ska inte hyllas

Motorcycle diaries handlar om en ung läkarstudents semesterresa genom Argentina, Chile, Peru, Colombia och Venezuela tillsammans med en god vän. Che Guevara som den unga läkarestuderande blev känd som till eftervärlden var en mördare som slaktade oskyldiga för att försöka genomdriva kommunism som samhällsform. Målet var ett samhälle där hans åsiktsfränder kunde styra och kontrollera befolkningen. Bland Guevaras meritlista står deltagande i revolutionen på Kuba som resulterade i en diktatur som står sig än i dessa dagar. Filmen som nu skall upp i biograferna är ett historierevisionistiskt försök att gestalta en massmördare som en mytomspunnen frihetskämpe. Som 25-åring deltog Guevara i oroligheterna i Guatemala där han konverterades till den marxistisk-leninistiska ideologin och blev en stor beundrare av Stalin. Geuvara anslöt sig till Fidel Castro 1955 i Mexiko och slogs även i Bolivia. Geuvaras beundran för Sovjet medförde att han lärde sig ryska och hade kontakt med KGB. Resultatet var att han följde Castro på dennes resa till Kuba 1956 för att där starta ett inbördeskrig. Guevara blev ledare för en “kolonn” och utmärkte sig för sin hårdhet. Ett exempel på Guevaras brutalitet var när han utan medkänsla sköt en av sina egna – en ung hungrig gerillasoldat som stulit en bit mat. Mot sina motståndare och mot oskyldiga var han än mer brutal.Efter revolutionen på Kuba var Che och Raúl Castro ansvariga för att övervaka återuppbyggnaden av statsmaskineriet. Detta resulterade i omfattande utrensningar av dem som inte ansågs kunna ’omskolas’ och ’återintegreras’. Under de många rättegångar som hölls på Kuba efter revolutionen var Guevara överåklagare. Bara de första månaderna åtalades och avrättades flera hundra. Rättsäkerhet fanns inte som begrepp. I januari 1960 förstatligade den Kubanska regeringen alla större boskapsrancher, jordegendomar och sockerplantager utan ersättning. Guevaras stöd för ett ’enpartisystem’ i Kuba 1961 gav uttryck åt hans stalinistiska inställning till demokrati under övergången till socialismen. Fidel Castro vägrade att ens diskutera möjligheten att utlysa val och trodde att varje demokratisk församling bara var en “spegel för vår oenighet” och hjälpa den kubanska revolutionens fiender. ’Enhet’ kring Castro var revolutionens enda och väsentliga skydd. Guevara instämde i vägran att hålla val. Guevara argumenterade mot fredlig samexistens och uppmanade till kärnvapenkrig, om det var nödvändigt, för att besegra imperialismen. Denna man skall nu hyllas på bio. En massmördare och förtryckare som inte hyste något medlidande eller medmänsklighet för någon som inte tillhörde det egna socialistiska gardet. Många av de regimer som Guevara kämpade mot var korrupta och förtryckande. Den regim och den ideologi som Guevara tjänade var dock än värre och avrättade än fler. Idag är de flesta av de andra länderna någorlunda fria och demokratiska (om än inte helt perfekta) men på Kuba råder det fortfarande förtryck och fängslande av oliktänkande och fria val är något man bara kan drömma om. Att göra uppror mot förtrycket är en sak, att själv använda samma metoder som de man gör uppror emot, är dock förkastligt. Inget kan rättfärdiga massmord på oskyldiga.

moderaterna 100 år

Lördagen den 16 oktober firar moderaterna sitt 100 års jubileum. Det är ett parti som har varit mer i opposition än vid regeringsmakten. För att ändra på det håller den nye partiledaren på att ändra partiets profil samtidigt som han alltmer distanserar sig från den traditionella partiideologin. Ett parti har två huvuduppgifter; att vinna stöd och folklig förankring för partiets ideologiska mål och att vinna val för att kunna förverkliga dessa mål i praktiken. För att detta ska kunna genomföras krävs att man har lyckats med uppgift ett, dvs att det finns en bred vilja att rösta på partiet, på grund av att man delar partiets värderingar. Lyckas man väldigt bra med att vinna val efter val, som socialdemokraterna gjort, så blir det också enklare att påverka folks tänkande. Många har kommit att se socialdemokraterna som det naturliga alternativet, och röstar slentrianmässigt på dem, och en del har blivit mer eller mindre ekonomiskt beroende av den bidragsstat som i partiet har sin främsta försvarare. Vid valet 2006 har socialdemokraterna sedan 1932 styrt Sverige i 65 av totalt 74 år. Många underskattar vad detta egentligen får för konsekvenser. De har sett till att befästa makten genom att tillsätta personer med rätt partibok i alla förvaltningar, myndigheter och på alla viktiga poster i samhället. Resultatet blir en farlig anpassning till makten, vilket får drag av en enpartistat. Det riskerar att leda till demokratisk, moralisk och intellektuell stagnation.Att bryta socialdemokraternas regeringsmakt har delvis blivit ett självändamål. Detta beroende på att det krävs ett maktskifte för att visa för väljarna att det inte är en naturlag att socialdemokraterna ska regera för alltid. Så länge vardagen rullar på är det naturligt för folk att söka trygghet i det bestående. Oavsett om moderaterna intellektuellt försöker övertyga väljarna om att politiken är felaktig på lång sikt så är det bara verkligheten som kan ge dem facit. Hittills har moderaterna bara kunnat vinna makten när verkligheten synat socialdemokraternas samhällssystem i sömmarna (som vid de ekonomiska krissituationerna 1976 och 1991), och då har moderaterna hamnat vid makten i ett sluttande plan. Detta har man sedan fått betala för i följande val, och dessutom gett socialdemokraterna ammunition i åratal framåt. Moderaterna har tidigare haft fokus på ideologin men inte kunnat förverkliga sina ideologiska mål i praktiken. Med andra ord har man haft svårt att sälja ideologin till väljarna. Det har varit svårt för många att ta till sig att skattesänkningar är viktiga och vilken faktiskt nytta de skulle få ut av det. Förre moderatledaren Carl Bildt ville i valrörelsen 1991 ha en “Ny start för Sverige”. Namnet gav en förväntan om vad programförklaringen innehöll – avregleringar, strukturreformer och omfattande ekonomiska liberaliseringar. Det var något nytt och radikalt. Det var tydligt för alla att något måste göras, och de borgerliga partierna framstod som en enad kraft med en gemensam agenda och tillförsikt, medan det var socialdemokraterna som satt fast i det förgångna. Dagens moderatledare Fredrik Reinfeldt delar sin föregångares analys av socialdemokraterna, men drar helt andra slutsatser än Bildt. Sedan Reinfeldt tog över ordförandeklubban har moderaterna slagit in på reträttvägen och till synes lämnat ideologin i garderoben. Han lyssnar gärna till opinionen och satsar på det som väljarna för tillfället vill höra. Förnyelse har bytts mot trygghet. Många anser att detta är en riktig strategi för att ena borgerligheten och enda sättet att bryta socialdemokraternas maktinnehav. Detta kan dock vara en felsyn. Tecknen på en systemkris i Sverige är ännu tydligare i dag än 1991. Skatterna är ännu högre, men ändå fungerar basala samhällsfunktioner som vård, skola och rättsväsende allt sämre. Den socialdemokratiska välfärdsstaten är på sätt och vis på väg att bevisa sin egen oduglighet. I det läget kan det mycket väl vara ett misstag av moderaterna att överge positionen som systemets främsta kritiker, och istället bli dess försvarare.

I kandidaternas skugga

Många faktorer inverkar på presidentvalet. Förutom kandidaternas ideologiska hemvist, personliga meriter och vilka sakfrågor som aktualiseras i kampanjen så spelar kandidaternas val av kampanjstrateger en viktig roll. I den ena hörnan står hårdingen Karl Rove, mannen som elakt har kallats för president Bush’s hjärna, i den andra hörnan står Mary Beth Cahill. Har du inte hört talas om henne är det inte så konstigt. Hon började sin framgångsrika kampanj för Kerry för mindre än ett år sedan. De två leder nu kampanjer som sägs vara de dyraste i historien.

Rove växte upp i Utah, och undvek Vietnam-kriget genom att läsa på college som han senare gav upp för att arbeta för Republikanerna. Redan som nittonåring började han använda fula knep, vilket har givit honom ett rykte, att han skulle göra vad som helst för att vinna. När han 1970 arbetade i en kampanj i Illinois använda han sig av en falsk identitet för att få passerkort till demokrat Alan Dixons kampanjkontor. Väl inne, tog Rove demokraternas brevpapper och spred ut 1000 falska inbjudningar bland hemlösa till en öppning av kandidatens huvudkontor och lovade gratis öl, mat, tjejer och en trevlig kväll. Vilket är det enda smutsiga knep som han bevisligen har blivit kopplad till och som han idag anser var ett pojkstreck han ångrar.

Efter en duell mot Robert Edgeworth lyckades han få kontroll över College Republicans (CR). Snart läckte en bandupptagning till tidningarna som avslöjade hur Rove och hans kollegor hade åkt runt i landet för att träna CR i smutsiga tricks liknanden den han tidigare genomfört. Den Republikanska nationella kommittén blev tvungen att ta tag i ärendet, dess ordförande George Bush drev bort Edgeworth ur partiet efter misstanke att ha läckt banden och tog Rove till Washington. Snart blev Rove skickad till Texas, där blev han snabbt en kraft inom politiken, och styrde George W Bush’s framgångsrika guvernörskampanj 1994, återvalskampanj fyra år senare, och presidentkampanjen år 2000. Medan Rove styr upp kampanjen från sin post i Vita huset låter han kampanj managern Ken Mehlman ansvaret för det dagliga arbetet. Rove har i många frågor oinskränkt makt och hans kännetäcken och politiska kalkyler ses i nästan allt som Vita huset gör.

Till skillnad från Rove är Cahill ljusskygg och gav upp sitt jobb som stabschef för senator Edward Kennedy för ett knappt år sedan för att bli kampanjmanager för Kerry. Kort efter att hon tillträdde trimmade hon organisationen och gav kandidaten och kampanjen en ny fokus. En viktig uppgift var att tystar ner de interna stridigheterna. Hon är den tredje kvinnan att styra en presidentvalskampanj. De två tidigare var Susan Estrich för Dukakis och Donna Brazile som styrde Gore. Efter att ha gått ut från Bostons konstskola Emmanuel College började hon sin politiska karriär 1976 som receptionist åt en kongressledamot. Därefter klättrade hon för att bli Michael Dukakis personalchef, och chef för Vita huset kontakter med allmänheten i Bill Clintons administration.

I november förra året var Kerrys kampanj utdömd av de politiska skribenterna. Insamlingen av kampanjmedel stod stilla och han saknade en strategi för att besegra Howard Dean som vunnit flera omröstningar. När Kerry ringde Cahill och berättade att han tänkte strukturera om sin kampanj och ville att hon skulle hjälpa till tvekade hon aldrig. Cahill har, liksom Karl Grove, undvikit publicitet och rest väldigt lite med sin kandidat. Istället är hon kvar i Washington för att få saker att flyta smidigt och sätter de rätta människorna på rätt platser. Exempel på åtgärder som Cahill vidtog var att flytta bort Kerry från den direkta inblandningen av kampanjens dagliga beslut för att möjliggöra för honom att vara kandidat på heltid. Ett annat exempel var beslutet att fokusera kampanjen på att slå Dean i Iowa – vilket var nödvändigt om Kerry någonsin skulle kunna hämta in förlusten i New Hampshire. Detta gjorde att Kerry tillbringade mest tid i Iowa av alla kandidater. Det fick den avgörande effekt Cahill hade förväntat.

Båda har kämpat väldigt hårt för att komma dit de är idag och gör nästan vad som helst för att vinna. Båda är vana att vinna. Opinionssiffrorna visade fram till sommaren en ledning för Bush men under sommaren knappade Kerry in, och nu har Bush åter fått ledningen. Cahill kommer om hon är sin strategi trogen att satsa stenhårt på en eller två nyckelstater för att försöka vända opinionen. Rove och hans Texas-gäng kommer å sin tur försöka med några smutsiga knep. Räkna med att båda är beredda på en jämn och hård match.